Det brinner… med förbehåll!

När leran torkat ska eldstaden brännas in försiktigt. Första gången ska det vara en liten brasa. Andra gången ska det vara lite kraftigare för att sista gången eldas nästan som en riktig brasa. Rekommendationen är alltså att ta det väldigt försiktigt. Eldstaden mår tydligen bästa av att nyttjas försiktigt första månaderna.

Eldstaden krackelerade efter tredje bränningen. Det visade sig att kombinationen att jag lutade vedträn mot leran & lagt på 0,5 cm tjockt lerlager på ryggen , alltså några mm för tjockt och det klarade inte leran, leran sprack mot den punkt vedträn lutade emot. I alla fall tror jag att det beror på det. Enligt en kakelugnsmakare ska eldstadens lervägg endast ”vara några mm tjock” för att inte spricka. För att leran skulle fästa ordentligt på brandteglet så lade jag denna gång på en Sluring först, bestående av hydrauliskt kalk utspätt med vatten till en vällingliknande konsistent. När det torkat lade jag på ett nytt lager finputslera men den här gången bara 2mm tjockt. Nu ska vi se om det fungerade, gör det inte det får jag testa en annan lerblandning. Fungerar bättre nu, än så länge ingen spricka men inte nöjd då jag ser sprickor.

Tilläggas bör att ingen yrkesman rekommenderar lera i eldstaden numera och har inte fått tag i någon info om lera annat än från gamla bilder på nätet och från en kakelugnssättare. Dock står det mycket om lera och dess förmåga att absorbera och fördela värme jämt. Det är en av anledningar att man har det i gjutjärnskaminer. Lera kommer också förr eller senare spricka i framtiden. En till två ggr/år har jag läst att man kan få slänga på ny lera och det är det värt tycker jag för att slipa se gult tegel. Har ni läsare läst om lera i eldstad ge gärna tips i kommentarer i så fall.